Nu tappade min blomma sitt sista blad.
En hemsk upplevelse, den dog.

Dock är jag inte direkt personen som har en tyst minut för blomman, men Blomman Börje [Kallades även Klaus BB], var speciell.

Han har alltid funnits för mig och aldrig klagat på min andedräckt när jag suttit och pratat med honom.
Även om jag ätit 7 ton vitlök och inte borstat tänderna i 9 veckor, så har Klaus BB liksom, aldrig klagat.
Kanske bara tappat ett blad då och då, såklart.. Men det hör inte dit.

Nu ska jag snyfta vidare...

En bild kommer på honom imorgon om jag kan rota upp honom ur soporna.